Jag har ett ganska långt namn. Tre sta-vel-ser. Och ett svåröversatt namn.
I och med att jag har bott utanför Sverige nästan halva mitt nuvarande liv, så har det inte varit helt enkelt. Spanjorerna pallade det med sina vanliga förändringar (Queen Elizabet blir ju Reina Isabel). Hade funderingar på att byta officiellt till den spanska versionen, men det går ju inte för sig. Inte när man är döpt efter en Astrid Lindgren figur!
Jag fortsatte med version española i Kenya. I USA gick det mindre bra, speciellt då efternamnet blev lite väl likt Asshole. Egyptier klarar av det smått harklande ljudet som krävs för att fullborda mitt namn, så jag har envist stått på mig. Rätt ska vara rätt. Jag är ju vädur.
Men visst leder det till en måttlig grad schizofreni. I och för sig finns den tendensen redan i mig, då jag inte har hittat ett snabbt och enkelt svar på den stora frågan var kommer du ifrån?
Vad heter du?
Depende. What do you want it to be?
Ett kort och sött smeknamn hade varit perfekt. Men fanns det två med mitt namn fick jag alltid behålla mina tre stavelser. Den andra fick det korta och det goda. Två familjer har fått kalla mig det, och kompisarna från konfalägret den där sommaren när jag kom hem till Sverige och fick bygga upp en egen plattform i Sverige.
Storasyrran, å andra sidan, har ett sjukt lättöversatt namn. Funkar på svenska, spanska, engelska, japanska. Jävla skit.
Jag vill också ha.
"Jag ocko."
För så sa jag så fort syrran fick nåt jag inte fick. Eller fick göra nåt jag inte fick göra.
Jag ocko.
Mamma tyckte det bara var sååååå gulligt och ville kalla mig det. Jag skämdes nåt ofantligt. Ett smeknamn baserat på avundsjuka kändes syndigt och fult och jättepinsamt. Jag ville inte vara sån.
Men nu är jag sån. Skriver "din Ocko" i mail till mamma och skriver stolt under inlägg med signaturen Miss Ocko.
Har fått några till sen de där väduriska, envisa åren, som jag skyltar med stolt bortom den här sfären. Inte nödvändigtvis mer språkvänliga, men ändå.
Kärt barn har många namn. Nu har jag ett.
Jag ocko.
/ Miss Ocko
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Missocko: intrigen tätnar. Jag som trodde att min nyfikenhet skulle bli stillad, men ocko så jag bedrog mig. Frågan blev tvärt om större. Alltså: vem är du? Vad heter du? Vilken sushi tycker du är godast, och hur gick det till att blanda alla dessa länder? Jag har aldrig hört talas om någon som mixar både japan och spanska. I egypten. Buddhist eller katolik? Frågorna är många och livet kort. :-) Om du mot all förmodan känner för att svara men inte på bloggen så hittar du en mailadress hemma hos mig. Och du! Ha en bra dag! :-)
håller med danne. igen. spännande liv du verkar ha!
förresten tack för svaret, det var snabbt! mycket skönt att få namn-nyfikenheten stillad.
ha det toppen!
so many questions, so little time.
Skicka en kommentar