Tradition Schmadition

Besökte Allhelgonakyrkan igår i nåt som har blivit en tradition. För tredje året i rad firade jag första advent i det där lilla trähuset. Efter att ha bott så många år långt från allt vad familj är har min relation till traditioner omvandlats. DÅ firade jag högtider med andra, med andras familjer, och saknade min. Men nånstans var den gästfriheten och det välkomnandet så djupt och så rörande att saknaden avtog. Sen kom högtiderna jag firade med kompisar istället, högtiderna vi skapade. Ibland för att få supa/knarka från 11 på morgonen, ibland helylle. Men då hade vi plötsligt vår familj, vår enhet att fira och ta smällar med.

NU firar jag som man "bör", men saknar ibland den där känslan av att göra det bästa av en situation som inte är alldeles normal. Inga förväntningar, eller kanske negativa sådana, som bevisas helt fel. Det finns plats för mig. Eller jag är älskvärd? Eller kanske inte så dramatiskt, men jag är inte ensam i alla fall.

Men den här traditionen har jag byggt upp på egen hand. Jag har hittat en pilgrimsfärd på några kvarter som jag vill utöva varje år. Det blir inte många andra kyrkobesök per år. Men hit gilllar jag att komma. Prästen heter Olof eller Olle och pratar om den hårfina skillnaden mellan stolpe in och stolpe ut. Att mycket kan gå snett, att man ska vara ödmjuk inför de hårfina skillnaderna mellan en människas öde och en annans. I mina öron också att man ska fira just det ödet.

Har haft funderingar på prästyrket. Gillar de frågeställningar som det yrket och det livet tillåter. Förväntingen att det inte finns ett svar på frågeställningen. Att man kan nöja sig med en retorisk undran utan att analysera sönder sig själv och orden tills det blir till intet.

Men Jesus är inget för mig. Kan på inget sätt tänka mig att arbeta "på Kristi uppdrag". Jag förstår resonemanget, men vill inte sprida, missionera. Har aldrig bekänt kristen tro och har inget intresse av att institutionalisera min undran. Jag nöjer mig med frågorna.

Kyrkan var proppfull. Kanske lite jobbigt för de som kommer dit ofta och som ser församlingen som livsnäring utan vilken de inte kan eller orkar överleva, kan tyckas. Men en man sa att han gärna sitter utanför, bara han får vara där.

Gott folk, jag har etablerat en tradition. Kanska har Miss Ocko satt ner lite rötter?

Vågat skapa ett hem?

Jag nöjer mig med frågorna.


/Miss Ocko