Idag fick jag ett mejl från en kompis som har blivit skickad till Irak som sjukvårdare. Lite skämtsamt berättar han att det är ganska svårt att sätta ihop en ansökan till juridikstudier mitt i ett krig.
Han skickas hem i oktober. No more army.
Jag ber nästan. Tänker "Gode Gud, låt honom komma hem hel och sund i hjärtat".
Sen ber han om en uppdatering om mitt liv.
Jag gör honom säkert en tjänst om jag berättar hur jag verkligen mår, om min verklighet.
Hur jag låg vaken med pengaångest inatt, rädd för att jag kommer att bli luspank om flera månader. Att jag fick för mig--som man gör sådär en måndagskväll--att det skulle vara MYCKET lättare om man hade nån att dela utgifterna, sängen och ångesten med.
Att de ringde från banken och sa att de där franska glinen som jag stirrade ner i magsäcken och överöste med en fransk och halvberusad harang på nyårsnatten har använt mina kreditkort till att betala futtiga motorvägsavgifter för att ta sig hem till sitt jävla hemland.
Kanske är de mina krig. Mina slag.
Men vad berättar man för en kompis vars slag är överlevnad i ett helvetes krig?
Hoppas, hoppas han kommer hem hel och sund i hjärtat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Hmm. Vi måste ju alla leva i vår egen verklighet. Om du förstår hur jag menar?
Hoppas din vän kommer hem hel o sund. Hela han. :)
jag ocko.
oj. läskigt. hoppas det går bra.
och jag säger som emm, man måste få ha de problem man har. även om de är noll jämfört med andras. allt är relativt ju.
men man bör verkligen tänka på det ibland, då känns ju de egna problemen lite mindre trots allt.
din kompis kommer hem välbehållen. det är nog bara så
Skicka en kommentar