Presenter från det förflutna

Jag är inte den enda.

Den enda som har fått ett stort paket inpulat genom postfacket i dörren en kort tid efter Alla Jävla Hjärtans Dag. Min kompis fick också ett. Ett förlåt mig, eller kanske ett jag kommer aldrig glömma dig, eller jag älskar dig, eller jag saknar dig eller va fan det är paket. En bok. Omsorgsfullt dedikerad till en gammal älskare. En av många. En som är intressant nu. Men inte då. Inte tillräckligt för att vara ärlig och sjysst. Och trogen, om det nu är viktigt.

Hon får en bok från sitt. Samma bok som hon fick någon vecka innan när hon firade 8-årsjubileum med sin kära pojkvän. Get over it. Gå vidare för fan. (Ja, både hennes och mitt ex pratar bara engelska. Så när man är arg får man skriva fula, högljudda svordomar på engelska. Fuckface! Dickwad! Asswipe!) Hon har uppenbarligen gått vidare.

Jag får en bok. Av "vår" favoritförfattare, tycker han. Passande nog heter den... Love Me. Och så berättar han om nya flickvännen, som har åkt till Dar es Salaam för att läsa swahili. "Just like you." Ha ha. Jag firade inget 8-årsjubileum med min kära pojkvän. Kommer inte mycket längre än snabbfixknull eller gigantisk connection som jag låter vara de mysterium de är. Går jag vidare med nån blir jag skeptisk om han inte har en massa ångest eller är manisk eller har en megasplittrad familj. Gubben måste ju för fan ha gått igenom terapi nån gång i sitt liv.

Get on with your life.

Vi är för jävla bra. Omöjliga att glömma.

Eller låter vi de komma för nära inpå?

Jag slängde ihop ett tackmail. Han vill skicka fler brev. Mycket att berätta, säger han i mailet som kommer tillbaka.

Jag skiter i att svara.

Love Me. No thanks.


/ Miss Ocko

"We're all sensitive people, with so much to give"

Marvin Gray har skickat mail till mig idag. Tackar så mycket.

I ett tidigare liv körde vi sanning eller kånka. Och en lång snyggo fick äran att kyssa mig. Han smilade så där snett, blinkade säkert lite med ena ögat också och sjöng med låten som passande nog precis hade kommit till refrängen, precis där, där den skulle vara precis just då.

Let's get it on.

Ja, tack.

En annan gång stod snyggot och jag och drack öl ur en tunna (keg-parties, ja tack!) på en fest i en trädgård och en kompis till honom kom fram till oss.

- Det här är Miss Ocko. Vi har hånglat. Känner ni varandra?

I alla fall. Marvin Gray, inte Marvin Gaye, tyvärr, skickar fint mail med följande titel: and who taketh reward and beat him, unto them.

I taketh reward and I smooch him, unto him.

Gotta love spam.


/ Miss Ocko

Ibland att lossa ankar

"Anchored."

Ordet uppstod i en förklaring av den rotlöshet som vissa av hans kompisar upplever efter år på internationella skolor och internat världen över. När universitetsåren eller första jobbet blir en första känsla av tillhörighet och i vissa fall av en familj. För vissa är det resan bort som skapar tillhörigheten. För andra är det att komma "hem".

Att lossa ankar. Jag och Fritiof Andersson.

"Hem" kommer jag nog alltid att skriva inom citationstecken. Men jag hittar det ibland. Jag lossar ankar.

När han sitter där, pojkvän till min kompis från Skottland som är på besök i Sverige. För henne var Sverige den första gången hon lossade ankar. Han är doktori Glasgow och gillar att klättra på väggar. De träffades på en klättervägg. Vi träffades en söndag och käkade frukost. Bröt bröd.

Oj oj. Miss Ocko har lite ångest idag.


/ Miss Ocko